Suivez Nous

MAFs möte i Palais des Congres i Paris, Africus eller historiens vind.

Brigitte Gacha | | Svenska

-
Jag har haft förmånen att få närvara vid Mouvement des Africain-Francais första kongress i Paris. Denna historiska händelse ägde rum den 14 April i den imponerande salen i Palais de Congrès vid Porte Maillot. För att vara den första kongressen i sitt slag, var det hela en dundersuccé, franskafrikaner hade slutit upp i stora skaror, alla klädda i vitt och svart, som för att på bästa sätt helhjärtat manifestera sin mix av kulturella identiteter.

Sympatisörer hade kommit både från Frankrike och utlandet, bl.a. från Sverige, representanter för det politiska etablissemanget, flera afrikanska ambassadörer, och ej att förglömma: mängder av journalister från pressen och TV- medierna. Allt började med kultur och känslor: Den Karibiska balletten som med sin koreografi berättade om de afrikanska rötterna hos våra syster och bröder som deporterades till slaveriets åkrar på andra sidan Atlanten.

Sedan uppträdde artisterna Serge Kassi, Mahely Ba, och Christelle Adams. När turen kom till sångaren Olivier Tchimanga, som i sina sånger skildrar hur kongolesiska kvinnor och barn lider plågas under våldtäkter, brodermord och krigen i sitt ursprungland, fick han plötsligt ett utbrott med strömmande tårar som försänkte hela salen i en evighetslång stund av medkänsla och empatiskt gemenskap.

Vad är MAF? ( Mouvement des Africain-Francais: Afrikansk-franska rörelsen.) Det är en ung rörelse, knappt ett år gammal, eftersom den föddes den 25 juli 2011 av en handfull jurister, historiker, författare och afrikanska intellektuella. Sedan dess har antalet medlemmar bara ökat. Denna rörelse är en vaknande medvetenhet, slutet på mental inställning och på en tystnad som till en början varit hövlig, stoisk, likgiltig, men som efter långt tid blivit patologisk, letargisk och farlig. Det är en rörelse som presenterar sig så här:« Vi är Frankrikes afrikaner. Vi är afrikaner och vi är fransmän. Vi sägs ha samma rättigheter som infödda fransmän. Men de rättigheterna finns bara i teorin; de har inte flyttats över till vår verklighet. Vad är de annat än ett glapp i verkligheten, för att inte säga en direkt motsägelse av vårt Frankrikes stolta valspråk: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Var finns den jämlikheten i vår vardag? Och broderskap? Var finns den när vi ständigt blir bedömda utifrån vår hudfärg och inte efter vår kompetens? »

Detta är i ett nötskal de legitima krav från denna övergivna, osynliggjorda minoritet av Frankrikes befolkning, en minoritet vars beslutsamhet och frammarsch nu verkar
vara omöjlig att tränga tillbaka. Tillfället är också gynnsamt: Det är nu presidentval i Frankrike. MAF som samlingspunkt gör det möjligt för 15% potentiella väljare att göra sin röster hörda. MAF har nu blivit en realitet som Frankrike, deras gemensamma land måste räkna med. Det förklarar varför så många av Frankrikes politiker kommit för att närvara vid denna kongress utan motstycket i Republikens historia.

Som en refräng i en sång upprepar MAF att de inte kommer för att be om allmosor, utan för att kräva sin rättigheter: att bli betraktade som jämlika medborgare i likhet
med alla fransmän, med andra ord vara en självklar del av « Res publica, » av den Franska staten. Och de har gott hopp om att, med seger för den president de valt, få se av mer franskafrikansk närvaro inom områdena politik, ekonomi och kultur i Rabelais, Montaigne och Alexandre Dumas fosterland, som också är deras.

Dessa Frankrikes afrikaner i sina svarta och vita högtidskläder ( Åh, vilken talande Symbol!) är liksom sina representanter och talepersoner bördiga från alla Afrikas
Regioner: Ben Moubamba, Beyala, Adjakbavo, Coovi Gomez, Nji Fendu. Dessa namn kommer från Kamerun, Benin, Togo, Gabon, Ruanda och Etiopien. De visar att panafrikaniskmens är en realitet och dess utbredning till en diaspora. MAFs motto och devis är: « att vara franskafrikan är att ha både en egen och en gemensam röst. » Det är med en egen och en gemensam röst som de vill bli omfattade av den universella fredens och broderskapets värden. De vill kunna förstärka sin tillhörighet genom värdet av att vara fransmän och samtidigt kunna härleda sina rötter från sitt fädernesland Afrika. För dem är att vara fransman att känna stolthet över att härstamma från det nordafrikanska St. Augustin. Det är genom att känna till sina föregångare av fransktafrikanskt ursprung, de som satt sina spå i den franska historien: som t. ex den djärve Felix Eboué från Guyana som var den förste att ansluta sig till General de Gaulle. Och Raphael Elisé, den förste svarte borgmästaren, vidare Sosthéne Héliodore Camille Mortenol alias kommendant Mortenol från Guadeloupe och Raul Georges Nicolo, kärnkraftsombud. Liksom många, många andra. Att vara franskafrikan är att känna till hur många svarta som varit viktiga för den franska republikens uppbyggnad. Det innebär också att se ännu längre tillbaka i den mänskliga civilisationens historia och att med en viss stolthet kunna tala om att Isis var en afrikansk gudinna och att hennes tempel var beläget i Parisi, det blivande Lutecia innan staden fick det nutida namnet Paris.

Och att känna till att Elfenbenskusten fordom kallades Assinia. Att vara franskafrikan är att känna sin historia, sitt lands lagstiftning och att kunna göra en sådan oerhörd upptäckt som det bortglömda kungliga dekret från den 5 April och den 9 Augusti 1777, som förbjuder inträde på franskt territorium för svarta, mulatter och andra färgade män samt förbud mot äktenskap mellan dessa folkgrupper och franska medborgare, i form av « rasäktenskap. » Det är att kunna peka ut och kräva ett upphävande av detta dekret som fortfarande gäller på papperet.

De franskafrikanska vädjar till Frankrike och Europa använda sitt inflytande och sina krafter till att verka för det fransktalande Afrikas framåtskridande. MAF kräver att de nya franskafrikanska ledarna skapar nya relationer mellan länderna baserade på aktning och respekt och inte längre relationer som dem mellan mänskliga herrar och underutvecklade primater.

Att vara franskafrikan är att acceptera sitt multikulturella ursprung som en tillgång för Frankrike. Generositet och altruism är grundpelarna för den Franska Republiken.
Det innebär också att den måste förhålla sig öppen gentemot Afrika och inte utestänga denna mänsklighetens vagga. Det vore ett misstag av Frankrike att neka sig tillgång till Afrikas fysiska och mentala krafter.

Att vara med MAF är att ha ambitioner. Det är ingen tvekan, den « Africus vindus » som blåser på Hexagonen och bortom den, är en gynnsam och stark vind. Det är en naturlig rörelse av en massa som känner sitt ursprung, och vet vart den går och vad den vill. Jag har haft privilegiet att få närvara vid framträdandet av en historisk rörelse.
Jag hade tur och kom i rätt tid.

Historien kommer att minnas denna dag, den 14 juli ? Nej förlåt mig misstaget, det var ju den 14 April. Jag var där. Helt naturligt lät jag mig dras med av en människo-
massa i rörelse, som med bestämda och samtidigt eleganta steg, klädda i symboliskt svart-vit, hand i hand, denna friska och soliga dag begav sig mot Palais des Congrès där Historien stämt möte med dem. En av deltagarna där anförtrodde mig:  » Vi har varit så vana att ta våra drömmar som verkliga att jag nu fruktar att denna verklighet kanske bara är en dröm. » Jag har väntat i mer än två veckor på att skriva den här artikeln för att kunna bevisa för honom att det var en verklighet han upplevde.