Möte med jätten, ljuset och legenden: Souleymane Cissé

Brigitte Gacha | | Svenska
oka

http://www.franceinfo.fr/

Den afrikanska filmfestivalen och sin avläggare i diaspora, ”Cinemafrica” har inte slutat att växa sedan sin tillkomst 1998. De första åren fruktade man att detta filmens nyfödda barn med sina afrikanska filmer inte alls skulle visa sig livskraftigt i Sverige. Men långsamt och säkert och utöver sin exotiska lockelse, som säkert existerar också idag, har intresset för den ökat, liksom antalet biografer där afrikansk film visas.
Till en början fanns bara biograferna Zita och Rio; numera har de utökats med ABF, Cinemateket på Moderna museet, Kulturhuset, Dansmuseet, Debaser, Medborgarhuset, Stadsteatern och Klarabiografen.
Varje är sedan starten har Cinemafrica inbjudit en hedersgäst. I år fyller Cinemafrika 18 år och för att fira sin myndighetsålder har man i nu inbjudit en stor filmregissör: Hans namn är Souleymane Cissé. Uppskattad både i Afrika och på andra ställen i världen, prisbelönad i 1979 i Ouagadougou, 1983 i Kartago, i Cannes, i Sutherland, i Bergamo och i Nantes. Kort sagt; hans utmärkelser som filmregissör innefattar inte mindre än 12 priser och 4 nomineringar för bästa film på olika platser runt om i världen.
Souleymane Cissé är född i Mali. Han är nu en ryktbar och berömd man, en av afrikansk films absolut ledande figurer. Liksom redan en legend; känd i Moskva, New York, Quebec och Berlin.. Det är få länder som han inte blivit inbjuden till och där blivit mycket uppskattad. Nu är det svenskarnas tur att få upptäcka honom. Det här är också hans första resa till Sverige.
Tills sist har alltså Herr Souleymane Cissé nu satt ner sina fötter på Arlanda flyplats. Han har rena och ädla drag som tillsammans med hans goda hållning tycks ge hans smärta kropp en mäktig resning. Det vita håret på hans huvud är som visdomens färg. Hans hud är svart som en dag när skymningen nalkas. När han känner igen representanten för Cinemafrica som kommer för att möta honom, svarar han med ett småleende som avslöjar glänsande tänder.
Nu är de i bilen som tar honom till hotellet; det snötäckta landskapet där utanför är något välbekant för Cissé och får honom spontant utropa som ett förtjust barn: ”Åh, titta alldeles vitt, precis som i Moskva!” Hans glada överraskning är smittsam. Det främmande omkring honom viker undan, byter plats med likartade, återupplevda scenerier ut det förflutna: den vita snön därutanför framkallar bilden av en ung student i ett förflutet Moskva, en vithet som förtätas och flyter samman med mannen i bilen och hans vita hår; hedersgästen vid Cinemafrica festivalen, Souleymane Cissé. Minnena av hans studenttid i Moskva på 70-talet dyker upp, det har nu nästan förflutit ett halvt sekel sedan dess.. I ett magiskt ögonblick stannar tiden upp och liksom kondenseras, avståndet till det förflutna upphävs, det flyter samman med det närvarande ögonblicket som blir tidlöst; som i en afrikansk saga där man återupplever det förgångna i nuet.
Det tidlösa återfinner vi också i de två filmer vi såg i lördags och söndags; O Ka, (Vårt hus) och Yeelen (Ljuset)
O Ka visas på biografen Zita kl. 16.30. Men redan en timme före utsatt tid ringlar sig där en lång kö av folk som hört talas om filmen och vill köpa biljetter. Det står klart att alla inte kommer att få plats inne i biosalongen. Men mot allt förnuft hoppas ändå många här att något oförutsett ska inträffa; en biljett avbokning i sista minuten till exempel. Förnuftet får ofta ge vika för våra heta önskningar..
Flera gånger meddelas det nu att biljetterna är slut och att det inte finns fler platser eller några återbud. Man ser nu hur många mycket missnöjda människor motvilligt vänder hemåt, påtagligt besvikna. Men två eller tre missnöjda och envisa fanatiker vill inte ge upp och lyckas i sista minuten smyga sig in i biosalongen; när de ser att alla platser är upptagna sätter de sig helt enkelt ner på trappstegen mellan bänkraderna. Nu får regissören själv, som sitter på första bänkraden, när han råkar vända sig om och får syn på en av de här personerna som sitter där nere på golvet alldeles rakt bakom honom. Genast reser sig den store mannen och erbjuder sin bänk till biobesökaren, som generad, till sist ger efter för den insisterande regissörens generösa erbjudande. Själv går Souleymane Cissé nu och ställer sig vid dörren till salongen för att där se sin egen film stående. . Ja, jag själv har alltså haft förmånen att bevittna denna scen där denne filmens gigant överlåter sin plats till en åskådare; ett oförglömligt minne hos dem som bevittnat det. Likt en far som försäkrar sig om att alla hans talrika barn får sin del av maten vid bordet, där under taket på huset han själv byggt, är det inte förrän regissören med sin storsinta gest sett till att alla här har en plats, som filmen, ”Huset” börjar. Efter att ha sett filmen, kunde jag inte låta bli att likna pappa Souleymanes storsinta gest med iscensättningen av denna dokumentärfilm.

Det är en dokumentärfilm om Souleymane Cissés fyra äldre systrar och om exproprieringen det familjeärvda huset i deras födelseby, Bamako. I filmen får vi följa han och systrarnas kamp för att genom en rättsprocess under många år få tillbaka äganderätten till sitt hus. Där skildras hur likt ett envist ogräs med långa rötter korruptionen slår rot gång på gång, liksom alla de orättvisor familjen utsätts för under den långa processen. Filmens namn, ”Huset” är en symbol för allt detta; för privategendomen som åtrås av en granne, eller hur en man med ansvaret för styrelsen av byn, hela trakten och landet där, med hjälp av ett gäng och med olagliga metoder försöker lägga beslag på huset. I förlängningen kan man se detta som en symbolisk framställning om en världsdel eller ett land som de styrande utplundrar med sina sbirrer (poliser.)
”Oka”, Huset är en film rik på mening, skönhet och lärdomar:
Som till exempel den afrikanska kontinenten som sägs vara fattig, trots att dess jord är full av rikedomar som nu exploateras för egen räkning av andra länder. Ja, tas i bruk av dem, kommer andra människor till nytta istället för de infödda. O Ka, ”Huset”, är en film rik på metaforer. Det onda kommer inte bara den ena sidan. Det onda kommer så länge de infödda inte reagerar själva på denna utplundring. Till en början är det avgörande att de förödmjukade blir medvetna om vad som håller på att ske, annars kan han inte reagera. Utbildning är den bästa vägen till det.
O Ka, detta individuella hus, symboliserar var och ens eget hus, i förlängningen hela landet; beslagtagandet av dess jord skapar fruktansvärda krig och konflikter som i sin tur sår frön till ständigt orättvisa förhållanden. Vår jord är ömtålig, lika ömtålig som det strutägg som fader i en av filmens scener anförtror sitt barn. Men som av en reflex eller en lekfull impuls kastar barnet genast ägget på den sandiga marken. De vuxna som bevittnar händelsen grips av rädsla för att ägget ska krossas. Till all lycka, eller som genom ett underverk går det symboliska ägget inte sönder. Ägget symboliserar bräckligheten hos den jord vi alla fått oss anförtrodda.
Jag vill också betona filmens feministiska dimension – för att använda det nu gängse uttrycket; han hjälper sina systrar att ta tillbaka familjehemmet som de fått i arv. Detta är en påminnelse om ett av den gamla kontinentens kulturella värden, där man, tvärtemot den negativa nutida schablonuppfattningen, alltid respekterat kvinnan. Där har hon nämligen flera, högt värderade roller: Modern som bärerska av mänsklighetens framtid, som den äldre systern, lika fruktad som Moder själv, som den yngsta systern som måste beskyddas och till sist som den äkta makan i ett äktenskap. Det finns i filmens gestaltning en feministisk ton som kommer naturligt, ja, som är något medfött som kan låta opassande hos olärda människor men som har sitt ursprung i den allra djupaste afrikanska kulturen. Åh! Jag tycker mycket om denna film skapad av den lysande jätten! Han gör mig både upplyst och klarsynt!

Vid slutet av Afrikas långa vandring fylld av alla de hinder som fördröjer kontinentens utveckling, hindrar länderna där att mätta sina befolkningar, som skapar bostadslösa och fattiga nomader, stoppar all utveckling och gör det omöjligt att ge sin kultur och kunskap sin rättmättiga plats, finns ett ljus, ett ljus lika visst som det i som Souleymane Cissés andra mästerverk; ”Yeelen” som vi nu fått se och uppskatta. Den är en av dessa filmer som inte går att berätta utan måste ses och upplevas, Yeelen, det magiska ljuset hör till dem. I den här gåtfulla filmen om 1200-talets maliska rike finns tusen och en lärdom, en djup brunn optimism och en skönhet som gränsar till det övernaturliga.
Tack, du lysande jätte!
Tack, Herr Souleymane Cissé!
Kom snart tillbaka till Sverige!

Brigitte Gacha